Pages

Wednesday, January 16, 2013

Punkgubbslem

Jag håller på och sorterar mina CD-skivor. Det behövs. Ni ser ju själva, ingen ordning alls:














Bland singlarna fann jag en signerad EP. Jag minns mycket tydligt hur jag fick dessa autografer.  En erfarenhet som inte är alldeles ovanlig för en tonårstjej.

Det var 1994, vi var fjorton på det femtonde. Vi var på en av många så kallade Revenge-konserter i nittitalets Punk-Mariestad. Banden satt och softade backstage (i folkets hus kafeteria, samma vattenhål som vi under skoldanserna hämtade andan vid, mellan "Informer" och "What is love").

Vi knackade på dörren och frågade ett av banden om vi kunde få våra skivor signerade. Visst kunde vi det! Vilka schyssta killar, de lät oss till och med komma in backstage och småprata medan de satte sina kråkor på plattorna. Och så kom kommentaren som gjorde att något inom mig dog en smula: "Höhö, vi kan ju signera era tuttar i stället om ni vill, höhö." Killarna i bandet var... låt oss säga, inte fjorton på det femtonde.

Här hade jag tänkt sätta in ett foto på den signerade skivan. Men jag ångrade mig, jag gör inte det.

Vi såg upp till er, på samma vis som era manliga fans gjorde det. Varför gjorde ni skillnad?

Vi tackade för autograferna och ringde efter skjuts hem. Vi var fjorton på det femtonde, sa jag det?

Jag (eller ah, delar av mig), cirka femton. På väg till Fältbiologläger.















 
Apropå detta: läs den här recensionen!

2 comments:

Herr Klundz said...

Passar du på att få ordning på mina skivor också?

Molly P said...

I sinom tid, Klundz. I sinom tid.